Veddige vad?

"Mina damer och herrar, vi kommer tyvärr inte längre." Jaha. "Jag får be er kliva av tåget." Men? "Det ligger en vält lastbil spåret och vi får åka buss till Skene." Av alla ställen.

Livet är ett äventyr, sägs det, och att vara fast på en plats som jag inte ens visste existerade får nog räknas till höjdpunkterna i år.

Ikväll ska mamma och jag umgås med Jonas. Bara sådär, lite på tu man hand fast utan tu.

Doften av reningsverk, längtan efter Gardell, töande snömeter och tinnitusframkallande hundar och det känns rätt bra trots att det förväntas att jag ska räkna någon slags partiell derivata.

Vänd på dygn, rytm och sans

Försover mig gör jag rätt som oftast. Äta frukost har jag lärt mig göra på max tre minuter och jag effektiviserar bäddning och frukostundanplockning med tandborstning. Men det är lugnt. Jag kan hantera försovningar.

Men idag. Idag skulle jag precis börja springa till bussen när jag inser att klockan är fel. Att klockan är en timme mindre än vad mitt schema sade.

Jag har gjort motsatsen till en försovning och gått upp en timme tidigare.

Ett, två, fem, fyra, sjutton

Blir omkörd av en polisbil. Sådant händer. Att polisbilen har en registreringsskylt med bokstäverna AFA kanske är lite ovanligare.

Gör ett kunskapsprov, förstår så gott som ingenting och får ett fel. Nio rätt. Av tio. Har pratat sannolikhet på föreläsningen utan att ha förstått så mycket, men lyckas med någon sannolikhet förstå mer än vad jag förstår att jag förstår. Hoppas jag. För min och för tentans skull.

Ibland kanske man inte hänger med på riktigt allt och det ordnade kanske är lite radikalt. Men det verkar ju fungera bra ändå. Ibland så.

explodingdog.com

See the jungle when it's wet with rain

Ibland glömmer jag bort några av mina favoritlåtar, glömmer bort att de finns. Det kanske är lite smådumt, men det blir desto bättre sedan när man upptäcker dem igen. När den låt man inte hört på flera månader helt plötsligt spelas två gånger på samma dag och man på något sätt uppfylls av varje del av den. Inte för att texten skulle vara speciellt bra eller för att jag är så musikalisk att jag kan avgöra vad som är svårt att komponera ihop och inte, utan för att själva stämningen den förmedlar är precis perfekt för stunden.

Som klippt och skuret

Min tandläkare heter Joakim. Han är jättesnäll. Honom kan jag undra när jag ska få besöka nästa gång och kanske sakna en smula. Frisörer däremot har jag aldrig haft så mycket över för. De brukar mest skälla på mig och avsluta sitt skällande med att fluffa mitt hår till sådana tanthöjder att jag letar efter rullatorn utanför dörren. Men nu, på en sidogata i Lund hittade jag honom. Äntligen. Mannen i mina drömmar har kommit loss och blivit mannen i min verklighet. Och det var verkligen på tiden för mina hårtoppar var nog så gott som fyrkluvna och risighet hade fått en ny innebörd.

Det började med att jag övervägde att klippa mig dyrt och otrevligt bara för de hade en hund i salongen. Men så tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att jag alltid kan kidnappa hunden vid ett senare tillfälle och spara pengar på klippningen. Så jag gick vidare. Klipphuset. Så oförargligt och lagom fånigt namn tänkte jag och gick in.

Äntligen. En frisörsalong vilken inte fastnat för lysrörsbelysning. En salong i vilken porerna inte är lika belysta som någon schlagerartist på scenen i Melodifestivalen.

Inga pinsamma tystnader. Han pratar konstant. Och är rolig. Och klagar inte på mig för att jag inte klippt mig sedan i september. Och klipper bort min pyramidfrisyr. Och försöker inte få mig att köpa 300-kronorsprodukter - för han förstår att jag är student. Min frisör heter Kim och sade att jag får ringa om något är tråkigt. Han kanske syftade på frisyren, men jag kanske ringer för att småprata.

Vi tar det sedan

Nu borde det vända snart. Frustrationen över att dagarna går för fort, ser likadana ut och innehåller för lite av det jag behöver. Man blir som man umgås och på något sätt verkar en allmän nedstämdhet vara det enda som knyter min klass samman just nu. En käck lundadepression.

Men det är lugnt. Snart ska jag lyfta, klara nationalekonomin galant, få tidernas finaste lägenhet i Lund, få en avslappnad solbränna, bli coolast i stan, ta examen, lära mig flyga, skriva en bok, starta företag och jobba med att förbättra världen och vara sådär allmänt lycklig och jättebra på alla sätt och vis. Snart.

Nu ska jag dricka te.

Come tell me the reason, come tell me the rhyme

Har en sådan dag man inte vill ha där man börjar med att vakna till väckarklockor som ringer till duschning en dag man inte planerat att duscha, ställer om väckarklockorna och försover mig. Bestämmer mig för att strumpbyxor är ett passande alternativ idag och fastnar för ett par som uppenbarligen tar tio minuter att ta på sig. Har packat skolväskan, håller en termos med te i handen och ska plocka upp nycklarna för att kunna låsa dörren. Nycklarna är borta och bussen går om några minuter. Jaha. Jag tömmer väskan, hittar dem inte, springer runt i alla hörn, hittar dem inte. Kollar på klockan, svär en aning och tänker att det kan vara en inbrottsfri dag. Stänger dörren och hittar nycklarna kvar i låset från gårdagen. Bra grej. Överväger att sätta upp en skylt och välkomna alla kriminella in.

Hinner med bussen. Sitter på bussen. Glömmer trycka på stoppknappen.

Ska laga mat några timmar senare och smälter en sladd. Lite.

Längtar efter kollektivtrafiksfri tillvaro, efter ljudet av en diskmaskin, efter synen av tassavtryck på golvet, efter doften av mammas mat, efter sandalvänligt väder, efter vänner som förstår mina skämt, efter en röst som inte kräver harklingar var tredje ord. Längtar bort. Längtar hem. Längtar efter något annat än nuet.

Ibland mår jag bra av att tycka synd om mig själv.

Inelastiskt väder

Min tanke var nog god. Möjligtvis naiv, men god. Jag tänkte att om jag tar en paus innan jag fortsätter med mitt skrivande om avregleringar (sälj ut, sälj ut, sälj ut) så blir jag säkert uppfylld av energi efter en dos av frihetligt surfande. Men av någon anledning är idag just en sådan dag där varenda blogg jag läser verkar handla om semesterplanerande och avslutas med en bild från någon paradisstrand betydligt högre stående än Lommabukten. Platser där näsor snarare bränns av sol än skavs sönder av pappersnäsdukar. Platser där tid upptas av upplevelser istället för skatters påverkan på utbud. Platser där kultur är byggnader och sätt att leva istället för en del i morgontidningen. Platser där att-göra-listan fylls av ringa taxi, boka restaurangbord och hitta karta över staden istället för tvätta, diska och dammsuga.

Idag är min efterfrågan på sol och pluggfrihet obegränsad - bortsett från plånbok och tid.

Jag kan också avsluta med bilder från värme och vatten. Men det är så uttjatat med Medelhavet och jag väljer Schweiz i en vansinnigt nyskapande anda.

Vem behöver ord när det finns grafer?

Istället för föreläsning har vi haft onsdagsmys idag vilket för tillfället är synonymt med att skriva opponering på en uppsats i vilken de berättar att "lågutbildade dör tre gånger så ofta". Sjukt spännande att utbildning eller avsaknad därav påverkar hur många gånger en människa kan dö, tyckte jag.

Sedan målade jag grafer och produktionskurvor över hopp.

Gör om, gör rätt

I helgen var jag i Göteborg och hade obegränsat med roligheter med mina favoriter. Vårt innestående skämt var att allt som var dåligt var Västtrafiks fel. Igår kommer jag ner till Skåne igen efter att ha spenderat måndagen med att fira mamma som fyllde år.

Jag väntar på bussen. Väntar på bussen lite till. Väntar en liten stund till. Väntar några minuter till. Har ingen känsel i tårna. Undrar om mina läppar är blå. Väntar. Bussen kommer inte. Jag ringer en taxi och försöker inbilla mig att det var lika glamoröst som i Sex and the City. Det var det inte. Det verkar aldrig vara minusgrader eller väntetid i äppelstäder. Dessutom är deras läppar aldrig blå och de fryser nog inte om tårna hur deras skor än är utformade.

Idag hade jag laddat upp med all ilska jag kunde för att få skälla ut Skånetrafiken - men nej. De är så vana vid att bussar inte kommer att de har ett omåttligt antal utskrivna och så gott som färdigskrivna formulär redo och väntandes på ett bord.

Allt är inte Västtrafiks fel. Allt är Skånetrafikens fel. Igår hade hela världens ondska sitt ursprung i Skånetragiken.

Lusekoftor och ångest

Nu har det börjat komma. Ni vet, arvedelar och hjärtans skri i världen och olika Pär Lagerkvist-former av gemytlig ångest över att inte veta om man förstår sin huvudsakliga sysselsättning som heltidsstudent eller inte. Men bortsett från att priselasticitet, indifferenskurvor och andra uttryck jag aldrig hört talas om tidigare mest ger mig huvudvärk, lyssnar jag på Dolly Parton och mår bra.

I måndags var det kampanj och jag klädde mig i lusekofta och planerade vara fördomsfull och appellera sådana där som lutar åt att rösta på miljöpartiet. Tyvärr träffade jag inte så många miljöpartister, så jag värvade tre moderater istället. Fint, tyckte jag och svettades sönder i min norska framtoning.

Imorgon hoppas jag lyssna på "Sveriges rödgröna framtid". Det låter ju faktiskt jätteroligt, ungefär som "runda fyrkanter", "obefintlig befintlighet" eller "äckliga chokladbitar". Kan ju inte bli annat än en hit för en torsdagskväll. Fruktansvärt mycket mer hit än en onsdagskväll med ekvationer, olikheter och The Utility Function Approach To Consumer Choice toppad med ett stycke huvudvärk.

Men jag tycker fortfarande om kursen. Vi har bara inte connectat ordentligt än. Sedan - sedan - ska jag vara grym på neka. På att näcka. Sjukt roligt och förmodligen varaktigt minst terminen ut.

Ena, 21 år

Kan hända att du nu gått och blivit gammal
och fyller upp med sjukdomar som från en mall,
men för mig är du nästan alltid som tolv
åtminstone när du ligger platt på ett och annat golv.

Du vet hur det är,
man lever och det sägs att man lär.
Det var kor, det var får,
det var raggare och det var blåmärken på något lår.

Du är nu tjugoett
och det är väl fortfarande inte lätt
med livet, plugg och rockärmsess
men åtminstone enklare med ditt blacka ass.

En liten knaper gratulation
men så ska vi ju ordna en slags konfirmation
av dig på lördag i Götet
när vi ses någonstans framför flötet.

En måndag

Har börjat på tre inlägg och gett upp. Har skrivit om tre olika saker och tappat intresset efter fyra ord på vardera. Har likväl kommit tillbaka för att det kliat i fingrarna och behovet efter att få skriva av mig inte stillats.

Vill skriva om så mycket, vill få så mycket sagt, vill börja med allt, få allt klart och låta all energi bli kreativitet. Låta mina knapptryckningar bli ord, bli meningar, bli känslor, bli förmedlade.

Men så sitter jag här och vet inte vart jag ska börja, vart jag ska ta vägen eller vart jag ska avsluta.

Och av någon anledning är det de dagarna då så mycket behöver bli sagt som tystnaden är som störst. Som om utrymmet tog slut mitt på ängen. Som om andningen upphörde när livet precis satt igång.

Som om jag borde plugga och var upplagd för att göra det, men inte kan sluta tänka på att få skriva om allt men mest ingenting.

Som om man har ett liv, men inte vet om man lever det.